willa

Ja jag vet inte riktigt vad jag ska säga... Jag åkte hem. Vissa kanske ser det som ett misslyckande men jag tyckte helt enkelt inte att det var värt det. Mina föräldrar tyckte att jag borde kunnat stå ut en månad åtminstone - det hade jag inte. En vecka knäckte mig nästan. Jag hade tänkt att stanna åtminstone en vecka till, det hade jag klarat av men när jag sa till chefen att jag inte ville jobba mer där så skrek han inte som jag trodde att han skulle göra, han ville typ att jag skulle gå direkt. Så det var det då. Jag gick till internet cafét och bokade en biljett första flyget hem.

Anledningar:
*Det var sagt att jag skulle jobba åtta timmar om dagen - i verkligheten handlade det om tolv och inte mer betalt för det
*Cheferna var extremt otrevliga och det enda de gjorde var att skrika åt oss
*Jag fick inte visa vad jag verkligen kunde göra, när jag försökte göra någonting (t ex servera mer vin) så drog de sakerna ur händerna på mig, även om de tidigare hade bett mig att göra det
*Extremt dåligt betalt
*Jag slutade runt ett varje kväll och åt efter det middag vilket betyder att jag kom upp till lägenheten runt två och förväntades sedan vara nere i restaurangen igen vid tio, ovanpå att jag inte ens fick alternativet att kunna sova tillräckligt många timmar så var det ständig biltrafik och buller utanför samt att restaurangens larm gick på var tredje natt. Sedan så var det extremt varmt i rummet = jag kunde inte sova ordentligt
*Helt plötsligt skulle jag tydligen ta hand om en kärlekskrank 30 åring... förlåt men jag var utmattad och kände inte för att ha ett ansvar för en person som är nästan dubbelt så gammal som mig...

och ovanpå detta så förstod jag knappt vad någon sa eftersom de inte var så duktiga på engelska som de trodde...
Nu blev det väldigt mycket klagande men jag ville bara förklara vad det var som gjorde att det inte kändes bra eftersom det annars är väldigt lätt att döma. Innan jag åkte så tänkte jag att oavsett hur hemskt det är så är det klart att jag står ut åtminstone en månad men när jag var mitt i det så fanns det ingen chans. Om jag hade fått vila ut ordentligt någon gång så hade det säkert gått bättre men för att få ledigt så var man tvungen att be om det och det kunde ta ett tag innan man fick det... Cheferna på den restaurangen bryr sig tyvärr inte ett jota om de anställda. Medan vi gick runt och städade på kvällarna när alla gäster hade gått så satt de och tittade på eller spelade kort - alla hade kunnat få komma därifrån mycket tidigare om de hade hjälpt till...

Jag ska inte neka till att det fanns bra stunder också. Människorna jag bodde med var hur trevliga som helst. Diskarna också och Janis2 och Johnny var också jätteroliga. På kvällarna (nätterna) när allt var klart och vi satt och åt och skrattade tillsammans var jättemysiga och att kunna gå till stranden i 30-gradigvärme i september var också jätteskönt. Men detta handlade om några futtiga timmar om dagen...

Jag ångrar inte att jag åkte, jag åkte dit för att få erfarenhet och det fick jag. Men efter att ha varit där en vecka så hade jag gjort allting som jag någonsin skulle kunna få göra och det räckte inte för mig. Det började redan bli uttjatat och innan jag åkte så blev jag tillsagd av flera personer att det är ingen idé att försöka stå ut, så jag åkte helt enkelt hem. Varför ska jag stå ut med att bli skrikt åt varenda dag och jobba häcken av mig för skitlön när jag likagärna kan vara hemma med mina vänner och tjäna fem gånger så mycket?

Jag är lyckliga :D Har skickat ut CV till lite folk idag och ska jobba på torsdag och fredag och lördag blir det Kolmården med Sara... livet kan inte bli bättre ;)

Nu har jag äntligen vågat fråga chefen om jag fick sitta här på restaurangen med min laptop på rasten :D Så här sitter jag... endast ett bord här just nu och om jag inte missminner mig så är det Andreas vanliga kompisar ("svenska flickan"). De brukar sitta här hela dagarna och äta och dricka kaffe ungefär.

Mina intryck har ändrats en del sedan jag senast skrev. Idag ahr jag en positiv dag, tillskillnad från igår då allting bara kändes jobbigt. Arbetet går bättre nu när man börjar förstå hur allting går till. Det som var dåligt i början var att det aldrig var någon som gick igenom exakt hur vi skulle göra när gästerna kommer till exempel, så sättet man får lära sig på hur man ska göra här är att lyssna på cyprioterna när de skriker att man gör fel när det är som stressigast ;) Han som jag trodde var huvudkyparen är inte huvudkyparen utan det är en av bröderna (Mr Andreas har två bröder som också jobbar här) som styr och ställer mellan servisen och han är inte den roligaste att ha med att göra alla gånger. Iaf i förrgår så samlade han oss när alla gäster hade gått hem och drog upp allting vi gjort fel och hur vi borde göra. Tack för att någon äntligen berättar hur allting ska gå till! Även om det var helt tvärtemot som vi hade fått lära oss ungefär ;) Sedan så kommer man till lunchen nästa dag och så är det en annan cypriot som bestämmer och då när vi gör som vi blivit tillsagda att göra så skriker han att vi gör fel. Alltså sammanfattning för jag känner att det här blev lite virrigt: Cyprioterna som bestämmer och som anser att de bestämmer borde prata ihop sig om hur de ska driva stället, annars kommer de att fortsätta att drivas till vansinne... Fast jag tror iof att de gillar att drivas till vansinne...

Idag på lunchen hade vi något viktigt sällskap inomhus, jag vet inte vem det var för jag trodde att han skämtade när han sa att det var presidenten men vem vet... poliseskort var det iaf och vakterna satt runtomkring i restaurangen. Jag tyckte inte att det var någon idé att försöka hjälpa till där, skulle antagligen var ivägen enligt de andra så jag höll mig utomhus. Men eftersom vi hade dessa viktiga gäster så sprang alla bestämmare runt där inne så det blev lite lugnare för oss lite nyare att ta hand om gästerna där ute och jag tycker att vi gjorde ett jättebra jobb ;D
Det är lite roligare nu överhuvudtaget eftersom man har kommit i hur det fungerar lite. Jag skrattar visserligen fortfarande åt hur det ser ut när vi bara har två bord och åtta serviser går omkring de stackars två borden och bara väntar på att en tallrik ska bli tom så att de ska få någonting att göra. Det ser riktigt roligt ut, ungefär som små sims-gubbar för ibland stannar de upp och bara kollar ut i ingenting. Jaja roligt är det iaf.

Det börjar också bli lite lättare att förstå vad folk säger, även om det fortfarande är en del problem. Men människor här verkar iaf gilla svenskar. Janis säger att jag är den enda solstrålen (vilket stämmer, ingen av de andra kan le när de jobbar). George ogillar mig nog inte, han är bara trög och inte den mest lämpade för servering. Det jobbar också en till tjej här, Sandra från Polen. Hon är... speciell... lite av en besserwiesser men även hon har sina stunder då hon är trevlig ;) Jag ska försöka få upp lite bilder... i annat fall lägger jag upp dem på bilddagboken.se (där jag också heter willa ifall någon inte visste).

Annat som har hänt är att jag fick ett telefonnummer till en gästs son. Han sa att hans livs bäst flickvän hade varit svensk och att hans son alltid hade velat träffa en svenska därför. Vi får väl se hur jag gör men det lutar åt nej ;)
Det börjar sina på information att lägga upp nu så jag tänkte väl avsluta det här. Har sjukt ont i fötterna men det överlever jag väl ;) Ha det bra alla där hemma!